Alla har det inte lika lätt, personer som mår dåligt vill ofta driva med andra eller helt enkelt stänga in sig och inte ha någon mänskilgkontakt över huvudtaget!
När jag mår dåligt är jag en sån människa som bara stänger in mig och pratar inte med de om någon, så är de flesta i min familj. Man samlar och samlar i sin lilla bubbla och tillsist spricker den och då blir det utbrått! Medans andra männiksor driver med andra för att få bättre självkänsla, tråkigt!
Jag träffade en underbar tjej i Fredags, som inte har de lätt! Som behöver stöd av sina vänner, men när hon behöver en axel som mest finns ingen där! Hur kommer de sig, att man kan påstås vara vänner och aldrig ställa upp?

Innan allt drama i mitt liv kom så sket jag i vilket, men när allt hände byggde jag upp väggar kring mig, och endast dem som orkade bryta ner dom var mina äkta vänner. Det kändes när man verkligen såg vilka som brydde sig! Och jag vet att de flesta vänner hela tiden tjatar om "du hör inte av dig..." "jag får ju alltid ringa dig..." men är man vänner skiter man i vilket, man uppskattar att man ens kan få träffas! Att man kan prata ut med någon som faktiskt kan lyssna! Jag vet att de flesta blir överköra av sina vänner, "de funkar bara och vara med dig när jag har tråkigt" "nu när mina vänner kommit tillbaka från semestern har jag inte tid för dig" . Då borde man ärligt talat sätta sig ner och fundera på vad de egentligen är för vänner! Visst, jag vet inte alls mycket om vänskap! OCh allt jag lärt mig kommer från den finaste Amanda till alla mina ovänner. Man lär sig genom livet, att både älska, glömma och förlåta!