Det finns stunder då jag inte förstår, då ingen kan förklara.
Stunder jag vill hålla dig i handen men ser dig oklar.
Jag är förvirrad, bortblåst. Jag känner mig så tom.
Ni förstår, jag var så tacksam att jag äntligen slutade skolan och skulle slippa allt de som verkligen störde mig, de människor som hälsade på mig men pratade bakom min rygg, jag är fortfarande glad att slippa allt det där barntjafset, men nu står jag här..
Var är min väg? Vilken väg är rätt att gå? Jag ser folk välja sina vägar och skapa sig ett rikligt liv med vänner och uteliv. Och jag har ingenaning om vart jag ska göra, reagera eller ta mig till. Jag älskar dock att mitt liv flyter på i min takt och att alla besvär såsom huvud och magvärk försvann när jag slutade gymnasiet.
Jag är lycklig med min sambo och allt dedära, men just allt med karriär och liksom,, livet? Någonstans på vägen tappar vi alla fotfästet, och jag ahr nog tappat mitt just idag. Vad jag än gör så blir allt fel, säger ja nej så borde jag sagt ja.. Säger jag ja så borde jag sagt nej.. Går jag åt höger skulle jag gått åt vänster.
Med de här inlägget syftar jag på framtiden, vilken väg ska man välja?